Forskaren Olof Bortz och Utlåtande angående Sami Sulimans tal den 12 april, 2025

Stockholms universitet

Utlåtande angående Sami Sulimans tal den 12 april, 2025

Jag heter OLOF BORTZ och arbetar som forskare och universitetslektor på historiska institutionen vid Stockholms universitet. Min forskning behandlar teman som Förintelsen, antisemitism och judisk historia, men även bredare frågor gällande nazismens, fascismens och antifascismens historia. Jag är filosofie doktor i historia och disputerade vid Stockholms universitet 2017 på en avhandling om den österrikisk-amerikanske statsvetaren och Förintelsehistorikern Raul Hilberg.¹ Jag har under min karriär fått en rad stipendier för forskning och utbyten, bland annat Fulbright-stipendium och Wennergren Fellow-stipendium för postdoktoral utbildning. Jag har gjort akademiska utbyten vid The Skirball Department of Hebrew and Judaic Studies vid New York University (2014-2015) och genomförde mina postdoktorala studier vid Remarque Institute i New York samt på Centre de Recherches Historiques vid École des Hautes Études en Sciences Sociales (EHESS) i Paris (2018-2021). Efter min postdoktorala forskning arbetade jag vid Hugo Valentin Centrum i Uppsala (nuvarande Uppsala Centrum för Förintelse- och folkmordsstudier). Min forskning har bland annat publicerats i internationella tidskrifter som Journal of Contemporary History och Holocaust and Genocide Studies.² I egenskap av forskare har jag även en rad redaktionella uppdrag, bland annat som redaktör för tidskriften Nordisk Judaistik. För närvarande arbetar jag på ett forskningsprojekt om den svenska antisemitiska propagandisten Einar Åberg, finansierat av Vetenskapsrådet, och ett bokprojekt om antisemitismens begreppshistoria.

Jag har av advokat Linus Gardell fått i uppdrag att skriva ett utlåtande om Sami Sulimans tal på Odenplan den 12 april, 2025. Inför författandet av detta utlåtande har jag tagit del av förundersökningsprotokollet samt även inspelningen och transkriberingen av talet. Frågorna som jag i detta utlåtande avser att besvara är hur talet förhåller sig till frågor om antisemitism och huruvida delar av talet kan anses utgöra hets mot judar som grupp.

 

Begreppet antisemitism

Ordet antisemitism uppkom ursprungligen som benämning på en tysk och österrikisk politisk rörelse, med utlöpare i andra europeiska länder, under 1800-talets sista decennier ^3. I denna första bemärkelse bör ordet antisemitism jämföras med andra samtida beteckningar på europeiska politiska rörelser, som socialism, kommunism och fascism. Sedan 1800-talet har ordet antisemitism utvecklats till ett mycket brett begrepp, långt bort från dess ursprungligen snävt politiska, samt kronologiskt och geografiskt avgränsade, användning. Antisemitism kan idag beteckna allt från historiska företeelser som medeltida myter och fördomar, folkmord, förföljelser och diskriminering till dagsaktuella problem som näthat, hets, våld och terrordåd mot judar och judiska institutioner, trakasserier mot judiska barn, angrepp och protester mot Israel, samt hot, våld, trakasserier och fördomar mot judiska israeler. Denna senare och breda definition av antisemitism kan jämföras med hur begrepp som rasism, sexism och homofobi idag kan åsyfta både historiska händelser och processer, diskriminerande strukturer och fördomar, samt språkliga uttryck i en rad olika politiska sammanhang.

Det finns inte någon allmänt erkänd definition av vad antisemitism är, varken bland forskare eller lekmän. I historievetenskapliga sammanhang definierar forskare begreppet antisemitism (i likhet med hur de använder andra begrepp) for att tolka resultat och för att ge dessa resultat ett teoretiskt och historiskt sammanhang. I dagspolitisk mening används ordet bland annat för att sätta fingret på hot och angrepp mot judar och för att placera in dessa företeelser i ett längre historiskt perspektiv. Samtidigt finns det ett politiskt bruk av ordet antisemitism då det kan användas for att kritisera och diskreditera politiska motståndare på sätt som kan jämföras med användningen av ord som kommunist, fascist och rasist.⁴

Medan många exempel på anti-judiskt våld och andra former av angrepp mot judar som individer eller grupp är relativt enkla att beteckna som antisemitiska, som exempelvis terrordåden i Sydney och Manchester, 2025, rör det sig i andra fall om kontroversiella frågor rörande språkbruk och bildspråk där tolkningar och argument ställs mot varandra. Vad som anses vara antisemitiskt i detta avseende är i hög grad en fråga om politiska, kulturella och sociala konventioner. Vem är det som bestämmer vad som är att-betrakta som antisemitiskt eller anti-judiskt och på vilka grunder? För att reda ut dessa frågor behöver angrepp, hat, hot mot judar och tolkningar av och anklagelser om antisemitism placeras in i historiska och politiska sammanhang.

 

Sulimans tal och frågan om antisemitism

För att tydliggöra grunden för mina tolkningar inom detta utlåtande definierar jag antisemitism som handlingar eller uttalanden som syftar till att skada eller uttrycka missaktning för judar som grupp eller judiska individer i egenskap av judar. När det gäller det aktuella talet på Odenplan är frågan om Sami Suliman uttalade sig nedsättande eller hotfullt om judar i allmänhet, eller om särskilda personer i egenskap av judar och huruvida talet i ett eller båda av dessa avseenden kan anses vara ett uttryck för antisemitism.

För att förstå det aktuella talet i dess politiska sammanhang behöver vi ta hänsyn till att Suliman företräder en politisk rörelse som agerat i solidaritet med det palestinska folket och protesterat mot Israels krigföring i Gaza sedan Hamas attack den 7 oktober, 2023. Som del av detta engagemang agiterar Suliman mot dem som han uppfattar motsätter sig den egna rörelsen. Det är denna politiska bakgrund som får Suliman att föra samman Aron Verständig, Aron Flam och Aron Etzler. I relation till Suliman representerar dessa tre individer den andra sidan av en politisk konflikt som rör svensk utrikes- och inrikespolitik. Det handlar dels om hur Sverige som stat och som civilsamhälle bör förhålla sig till Israel/Palestinakonflikten och dels om hur Sverige ska förhålla sig till solidaritetsrörelsens protester mot Israel. Det avgörande för att förstå Sulimans tal är därför inte Verständigs, Flams och Etzlers etniska och religiösa identiteter utan vad de har gjort i svensk offentlig debatt under de senaste åren och hur det har påverkat medlemmar av den rörelse som Suliman representerar.

Den omedelbara bakgrunden till talet är Judiska centralrådets anmälan om hets mot folkgrupp mot Vänsterpartiets dåvarande riksdagsledamot Lorena Delgado Varas, den 8 april, 2025, efter att Delgado Varas hade delat en kritik av en bild med tydligt anti-judiskt konspiratoriskt innehåll på sociala medier ⁵. Tidigare, under hösten 2024, valde Judiska centralrådet att porta Vänsterpartiet från sina minneshögtider efter anklagelser om antisemitism mot partiets företrädare som Ali Hadrous, Orwa Kadoura och Kristofer Lundberg.⁶ Aron Etzler var, i egenskap av Vänsterpartiets dåvarande partisekreterare, ansvarig för uteslutningsärenden och offentlig kritik mot dessa individer, samt mot Delgado Varas. Komikern och skribenten Aron Flam har för sin del profilerat sig som en skarp motståndare till Palestinarörelsen på sociala medier. Det är dessa politiska omständigheter som måste tas med i beräkningen vid bedömningen av Sulimans tal, det vill säga det faktum att Aron Verständig, Aron Flam och Aron Etzler har tagit ställning och agerat i en omstridd politisk fråga.

I sitt tal använder Suliman orden ”sionist” och ”super-sionist”. Vad betyder dessa begrepp? Sionismen är namnet på en politisk rörelse och en nationalistisk ideologi. En sionist är följaktligen någon som ansluter till denna ideologi av politiska eller kulturella skäl.⁷ Det representerar en ståndpunkt i förhållande till staten Israel som man kan välja att anamma eller ej, samtidigt som det är en viktig del av många människors identitet och kultur. Många judar (och långt fler kristna) definierar sig som sionister men andra gör inte det. Den judiska antisionismen har exempelvis en lika lång historia som den judiska sionismen.⁸ En nyligen utförd opinionsundersökning bland amerikanska judar visade att 32 % i åldersspannet 18-34 år definierar sig som anti- (14%) eller icke-sionister (18%).⁹ Judendom och judisk identitet har i grunden med religion, etnicitet, historia, kultur och familjeband att göra, inte med en enhetlig politisk hållning.

I vissa fall kan ordet sionist användas i anti-judiskt syfte. Ett tydligt exempel är det kommunistiska Polen under det sena 1960-talet då regimen använde antisionistisk retorik inom ramen för en antijudisk kampanj.¹⁰ Ingenting i Sulimans tal tyder dock på att han använder ordet sionist som omskrivning för ordet jude. Suliman refererar till ”judiska vänner” och ”judar” och gör på så vis en tydlig åtskillnad mellan sionister och judar. Det är uppenbart att ”sionist” for Suliman, liksom for Palestinarörelsen i allmänhet, åsyftar någon som stödjer, eller uppfattas stödja, Israel och motarbeta den egna rörelsen. Det är mot denna bakgrund vi bör förstå de överdrivna föreställningar som Suliman uttrycker när han refererar till ”super-sionister med ett kraftigt spindelnät i allt och allting. Media, politik, skola, fackföreningar, dom är överallt!”

Inte heller går det att föra i bevis att Suliman använder namnet Aron som omskrivning för ordet jude. Aron är förvisso av bibliskt ursprung men detsamma gäller namn som Daniel, Mirjam, David och Sara, samt en mycket lång rad andra vanligt förekommande förnamn i Sverige och världen. Det finns flera individer i svensk offentlighet som bär namnet Aron utan att för den skull vara judiska. Sverigedemokraternas Aron Emilsson är ett exempel och Aron Etzler är ett annat. Det går därför varken att betrakta detta namn som exklusivt eller specifikt judiskt.

Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet var det vanligt förekommande att judar diskriminerades och gjordes till åtlöje med hänvisning till vad som framställdes som typiskt judiska för- och efternamn.¹¹ Vanliga namn i svenska antisemitiska skämtteckningar från början av 1900-talet var Moses, Benjamin, Isak, Nathan, Isaskar, Moritz, Max, samt en rad fingerade namn.¹² I vissa fall förekom även Aron som ett typiskt judiskt namn.¹³ Det finns dock inget i Sulimans tal som tyder på att det var i denna antijudiska bemärkelse som han använde detta namn. Mot bakgrund av denna analys är min uppfattning att talet inte kan betraktas som antisemitiskt, det vill säga nedsättande eller hotfullt mot judar som grupp eller mot särskilda individer i egenskap av judar.

 

Christer Mattssons utlåtande

Avslutningsvis vill jag kommentera innehållet i Christer Mattssons utlåtande. Jag betraktar detta utlåtande som vetenskapligt undermåligt i flera avseenden. Utlåtandet innehåller inte en enda referens till vetenskaplig litteratur, eller till någon annan form av litteratur. Däremot innehåller det en rad påståenden och antaganden som kan ge sken av att underbygga varandra men som i själva verket saknar grund och i vissa fall direkt motsäger varandra. Mattsson konstaterar exempelvis helt korrekt att det inte finns någon allmänt accepterad definition av antisemitism. Sedan påstår han däremot att ”alla forskare som specialiserats [sic] sig på antisemitism” skulle dela en av honom konstruerad definition. Detta är inte korrekt och utgör, enligt min mening, ett påfallande ovetenskapligt sätt att uttrycka sig. Det finns få saker som alla forskare inom ett visst fält är överens om och detta gäller i allra högsta grad forskning om ett så omstritt ämne som antisemitism.

Det problematiska med Mattssons definition av antisemitism är vidare att den uteslutande fokuserar på särskilda negativa föreställningar om judar och judisk makt, föreställningar som verkar vara desamma för alla tider och politiska sammanhang. Dylika föreställningar är onekligen en del av antisemitismens historia och politiska realitet men denna fråga är inte så enkel som Mattsson verkar vilja få oss att tro. Ordet ”metafysisk” betyder inte något som är ”bortom rimlighetens gränser” utan åsyftar snarare den del av världen och existensen som vi inte kan undersöka empiriskt och som därför är föremål för filosofi och teologi. Historien är full av exempel på antijudiska angrepp på judar och personer av judisk börd i faktisk maktställning, som exempelvis Bolsjevikledaren Leo Trotskij, den franska socialistiska politikern Léon Blum och den amerikanska diplomaten Henry Kissinger.¹⁴ Det är vidare fullt möjligt att diskriminera, hota eller på andra vis angripa judar på sätt som bör beskrivas som antisemitiska utan att samtidigt uttrycka föreställningar om judisk makt och illvillighet. På ett motsvarande sätt är det möjligt att ansluta till eller uttrycka fördomar mot judar utan att för den skull godta våld och trakasserier mot judar.

Ett annat grundläggande problem är att Mattsson lyfter Sulimans tal ur dess politiska sammanhang. Mattsson jämför Sulimans användande av namnet Aron med det nazistiska Tysklands politik att påtvinga tyska judar särskilda namn, en jämförelse som han tycks ha hämtat från kulturskribenten Paulina Sokolow.¹⁵ Enligt det tyska inrikesministeriets beslut från 17 augusti 1938 var judiska män tvungna att lägga till namnet Israel som mellannamn och judiska kvinnor namnet Sara, försåvitt deras egentliga namn inte återfanns på en av tyska myndigheter upprättad lista över ”judiska” namn.¹⁶ Detta beslut var ett led den process som separerade tyska judar från icke-judiska tyskar, genom att märka ut deras identitetshandlingar, företag, bostäder, och under kriget ransoneringskort och kläder, för att förtrycka, tvinga ut dem ur det tyska samhället och enklare kunna kontrollera och deportera dem. Jag har mycket svårt att se vad målsägandens användande av namnet Aron angående tre individer som heter så skulle ha med denna del av Förintelsen att göra.

Mattsson menar att Sulimans tal ska förstås inom ramen för vad han kallar för ”israeliserad antisemitism”, där föreställningar överförs ”från den historisk [sic] kollektiviserade ,juden’ till att låta Israel anta rollen som den globala kollektiva juden” och där ”sionister” betyder judar. Föreställningen om Israel som den ”kollektiva juden” är inte en antisemitisk föreställning. Istället är det en föreställning som skapats av den kanadensiske politikern och juridikprofessorn Irwin Cotler som del av sin argumentation för att staten Israel är föremål för en ny form av antisemitism.¹⁷ Det finns varken något som tyder på att Suliman ser Israel som den ”kollektiva juden” eller att han använder ordet sionist som kodord för ordet jude.

Jag förhåller mig kritiskt till begreppet ”israeliserad antisemitism”. Enligt min mening blandar det ihop företeelser som protester mot en stat (Israel), kritik av en ideologi (sionismen) med angrepp på en grupp (judar) istället för att förklara hur, när och i vilka avseenden de hänger ihop. Det förekommer att antijudisk propaganda uttryckligen blandar ihop judar, sionister och israeler. Detta betyder inte att vi kan använda detta faktum för att godtyckligt kategorisera opinionsyttringar mot Israel som en form av outtalad antisemitism. För att ta ett annat exempel riktar sig en del antijudisk retorik mot USA som en påstått judisk makt. Detta innebär inte att kritik, protester och negativa föreställningar om USA per definition kan ses som antisemitiska. Slutligen, och kanske mest avgörande går det, både historiskt och idag, alldeles utmärkt att kombinera negativa föreställningar mot judar med starkt stöd för sionismen och staten Israel. Ett exempel är Kristdemokraternas grundare Lewi Pethrus och andra exempel är dagens amerikanska kristna sionister. ¹⁸ Det finns tydliga indikationer på att antisemitiska föreställningar om judar är vanligare bland de som stödjer Israel inom den politiska högern i Europa och den kristna extremhögern i USA än de är bland Israels kritiker på vänsterkanten.¹⁹

Det Mattsson gör är inte att analysera Sulimans tal i dess retoriska och politiska sammanhang utan att kategorisera det som en form av antisemitism och tillskriva det innebörder som det saknar. Detta kan också beskrivas som ett exempel på det som statsvetaren Anna Ardin beskriver som ”negativ etikettering” där individer och organisationer i civilsamhället misstänkliggörs, inte för vad de gjort utan för vad de anses representera.²⁰ I själva verket liknar Mattssons resonemang - där särskilda ord kategoriskt antas betyda något annat, där Mattsson tar sig rätten att bestämma vad Suliman egentligen menar och där det som talar emot den egna tesen ignoreras och förtigs - den sortens konspiratoriska tänkande som forskare borde ta avstånd ifrån.

 

Olof Bortz

Stockholm 2/3, 2026

 

1 Olof Bortz, ”1 wanted to know how this deed was done ”: Raul Hilberg, the Holocaust and history (Bokförlaget Faethon: Stockholm, 2017).

2 Olof Bortz, ”Early Reactions to Raul Hilberg’s History of the Holocaust, 1961-7”, Journal of Contemporary History, 56, nr. 56 (2021): 745-765; Olof Bortz, ”Swedish Diplomats and Holocaust Knowledge”, Holocaust and Genocide Studies, 37, nr. 2 (2023): 241-254.

3 Mark Mazower, On antisemitism: a word in history, (Alien Lane: London, 2025), 42-43; David Engel, ”Away from a Definition of Antisemitism: An Essay in the Semantics of Historical Description”, i Jeremy Cohén & Moshe Rosman, red. Rethinking European Jewish History, (Liverpool University Press, November 2008), 30-53; David Feldman, ”Toward a History of the Term ’Anti- Semitism’”, The American Historical Review, 123: 4(2018): 1139-1150.

4 Se exempelvis Moshe Zuckerman, ‘Antisemit! Ein Vorwurfals Herrschqftsinstrument, (Promedia: Wien, 2015).

5 https://www.judiskacentralradet.se/single-post/judiska-centralr%C3%A5det-polisanm%C3%A41er- lorena-delgado-varas-v-f%C3%B6r-hets-mot-folkgrupp

6 Elham Mohamed, ”Judiska centralrådet markerar mot Vänsterpartiet efter uttalanden”, Svenska Dagbladet, 19 oktober, 2024, s. 16.

7 David Engel, Zionism, (Routledge, Taylor & Francis Group: London New York, 2013); Walter Laqueur, A history of Zionism, (Weidenfeld & Nicolson: London, 1972); Eli Göndör & Patrik Öhberg, red. Sionismen: en antologi, (Atlantis: Stockholm, 2009).

8 Béatrice Orés, Michéle Sibony, och Sonia Fayman, red. Antisionisme, une histoire juive, (Editions Syllepse: Paris, 2023); Jack Ross, red. Liberal Jewish Anti-Zionism: The American Councilfor Judaism, A Primary Source Reader, (De Gruyter: Oldenburg, 2025); Håkan Blomqvist, Socialism på jiddisch: judiska Arbeter Bund i Sverige, (Carlsson: Stockholm, 2020), 118-124; Laqueur, A history of Zionism, 3 8443 7.

9 https://www.inss.org.il/social media/¡fna-survey-finds-¡ust-37-of-iewish-americans-identify-as- zionists/ Motsvarande siffror for den amerikansk-judiska befolkningen som helhet är 8 respektive 7 %. Undersökningen, vars resultat styrks av liknande undersökningar, visar även att en klar majoritet känner en emotionell koppling till Israel (71%) och att en ännu större majoritet anser att Israel har rätt att existera som en judisk och demokratisk stat (88%).

10 Dariusz Stola, ”Anti-Zionism as a Multipurpose Policy Instrument: The Anti-Zionist Campaign in Poland, 1967-1968”, Journal oflsraeli History, 25, nr. 1, (2006): 175-201; Anat Plocker, The expulsión ofJews from communist Poland: memory wars and homeland anxieties, (Indiana University Press: Bloomington, 2022).

11 Dietz Bering, Der Ñame als Stigma: Antisemitismus im deutschen Alltag: 1812-1833 (Klett-Cotta: 1987, Stuttgart); Denna typ av anti-judisk diskriminering fick många judar att byta namn. Kirsten Fermaglich, A Rosenberg by any other ñame: a history ofJewish name changing in America (New York University Press: 2018, New York).

12 Lars M. Andersson, En jude ¿ir en jude är en jude...: representationer av ”juden” i svensk skämtpress omkring 1900-1930 (Nordic Academic Press: 2000, Lund), 87-89, 94, 112-114, 151,251.

13 Andersson, En jude är en jude är en jude..., 116, 201, 23 8, 245.

14 Se exempelvis, Henrik Bachner, Återkomsten: Antisemitism i Sverige efter 1945 (Natur och Kultur: 1999, Stockholm) 258; och Eduard Fuchs, Die Juden in der Karikatur: Ein Beitrag zur Kulturgeschichte (Albert Langen Ver lag: 1921, München), 281.

15 Paulina Sokolow, ”Är inte ’Aron’ välkommen till Palestinarörelsen?”, Flamman, 29 april, 2025, <https://www.flamman.se/ar-inte-aron-valkommen-till-rorelsen/>

16 Raul Hilberg, The Destruction of the European Jews, tredje utgåvan (Yale University Press: 2003, New Haven), 175-176.

17 Irwin Cotler, ‘Defining the new antisemitism’, National Post, 9, november 2010, https://nationalpost.com/fiill-comment/irwin-cotler-defining-the-new- antisemitism; För en kritik, se Antony Lerman, Whatever happened to antisemitism? redefinition and the myth of the ‘collective Jew’, (Pluto Press: London, 2022), 167-168.

18 Markus Lundström & Tomas Lundström Poletti, Personhistorisk Tidskrift, 121, nr. 2 (2025): 112113; S. Jonathon O’Donell, ”Antisemitism under erasure: Christian Zionist anti-globalism and the refusal of cohabitation”, Éthnic and Racial Studies, 44, nr. 1 (2021): 3 9-5 7.

19 Eitan Hersh & Laura Roy den, ”Antisemitic Altitudes Across the Ideological Spectrum”, Political Research Quarterly 76, nr. 2 (2023): 697-711.

20 Anna Ardin, ”Stämplad som extremist: Civilsamhällesföreträdares berättelser om exkludering från det demokratiska samtalet genom negativ etikettering”, Socialmedicinsk tidskrift, 102, nr. 3 (2025): 273-287.