 |
| Klicka i bilden för video eller direkt i videon nedan |
VIDEO:
Ett sammandrag av den israeliska FÖRINTELSEN av Palestina
Den barbariska israeliska FÖRINTELSEN
av Palestina!
Den bifogade videon
beskriver den barbariska sionistiska FÖRINTELSEN av Palestinas folk, förkroppsligad
i Sio-naziregimens brott mot mänskligheten anno 2025.
Varför tiger du inför
dessa brott, kollega ULRIKA KNUTSSON, ordförande i Svenska Kommittén
mot Antisemitism och krönikör i vår förbundstidning JOURNALISTEN. Där
skriver hon om när antisionister med substans kritiserar det pågående
folkmordet men där Knutsson, liksom hennes uppdragsgivare kallar det ”antisemitism”.
I Journalisten skrivs
det sällan om de 256 palestinska kollegorna som har mördats av Förintelsens
utsända, i Knutssons krönikor står det aldrig en rad.
Journalistisk etik?
Ett journalistförbund
i tjänst hos vem?
Varför denna rädsla
från makten, medierna och kändisar inför den sionistiska maktsfären?
 |
| Hon kallar FOLKMORD för "konflikt" och blåljuger när hon säger att det är den "mest medialt bevakade" när sanningen är att Sio-naziregimen i Tel Aviv vägrade tillträde för världens journalister innan vapenvilan i januari, 2025 och de som befann eller befinner sig inne i Gaza utsattes för sin egen FÖRINTELSE! |
USA-undersökning: Israel har dödat
fler journalister i Gaza än i alla krig under förra seklet!
Av Dick
Emanuelsson
Israel har dödat fler journalister i den
pågående konflikten i Gaza än alla krig i världen under de senaste 100 åren, hävdar
Brown University i USA som citeras av den judiske briljante
journalisten Antony Lowenstein.
 |
| Antony Lowenstein |
Och när det kommer från USA och dessutom av en
judisk skribent tas källorna som högst troliga medan ”det terrorklassade Hamas´”
ska ettikeras först av SvT och övriga svenska medier innan Gaza-regeringens
folkvalda får citeras.”Antalet journalister som dödats i Gaza
överstiger det för alla konflikter under de senaste 100 åren tillsammans”, säger
den australienske journalisten och författaren Antony Lowenstein till Al
Jazeera i dag måndag, med hänvisning till en ny analys från Brown University
i USA.
Studien, vars resultat nyligen har publicerats,
indikerar att Israels luft- och markattacker på Gazaremsan, som inleddes sedan
den 7 oktober 2023, har dödat fler journalister än de två världskrigen, USA:s
inbördeskrig, vietnamkriget (inklusive konflikterna i Laos och Kambodja), koreakriget,
kriget i Jugoslavien och kriget i Afghanistan (2001–2021).
Avsiktliga mord
Lowenstein menar att de chockerande siffrorna
inte kan dölja att attackerna har varit oavsiktliga och pekar på en medveten
militär strategi mot journalister och mediapersonal.
Han fördömer västvärldens medskyldiga tystnad
över den israeliska ockupationens avsiktliga attacker mot journalister i Gaza
och säger att dess reaktion skulle variera mycket om sådana incidenter hade
inträffat i Kina, Ryssland och Iran.
Lowenstein menar att ”bristen på internationell
upprördhet” över det systematiska mordet på journalister i Gaza visar att
palestinska liv inte spelar någon roll.
256 mördade journalister
Hans kommentarer kommer samma dag som två andra
palestinska journalister har dödats och sex till har skadats i ett israeliskt
bombardement på ett tält som används av reportrar nära Nassersjukhuset i Khan
Younis, söder om Gaza. Dessa dödsfall innebär att 256 journalister och
mediapersonal har dödats i enklaven sedan krigets början.
Chockerande bilder som cirkulerat i media visar
att en av journalisterna brändes levande av attacken. Palestinian Media
Forum har fördömt vad det beskriver som ”ett avskyvärt brott av
ockupationsstyrkorna” och noterat att det ”representerar ett flagrant
brott mot alla internationella lagar och konventioner.”
Sålunda har organisationen uttalat att detta
faktum ”bekräftar ockupationens fortsatta policy att attackera mediaproffs
för att förhindra publicering av sanningen om dess brott mot det palestinska
folket” inom ramen för offensiven i Gaza.
 |
Ännu en kollega till sista vilan. Totalt har
Sio-Naziregimen i Tel Aviv haft ihjäl 256 journalister. |
Rosenbad och UD som musslor!
De israeliska bombningarna i Gaza sedan den 7
oktober har dödat omkring 50 700 människor, de flesta kvinnor och barn, enligt
den senaste balansen från Gazas hälsoministerium.
Och i Sverige står utrikesminister Maria
Malmer Stenergard fortfarande och hävdar att högerregeringen fortfarande
inte vet om det är ett folkmord när de medier och journalister som befinner sig
i ”Orkanens öga” massakreras varje vecka och så släcker ljuset för all
information.
Stenergard, Kristersson, Ulrika Knutsson är
direkta kollaboratörer till den pågående sionistiska FÖRINTELSEN av ett folk
och ”har blod på sina händer, palestinskt blod”, som demonstranterna
skanderar varje lördag, snart är det 80 lördagar tusentals stockholmare har
gått från Odenplan. Men Dagens Nyheter, SvT eller ”journalisten” Ulrika Knutsson
har aldrig synts till.
Vad beror det på?
 |
| Sveriges blodiga ansikte utåt. |
Den judiske journalisten som vågar utmana den sionistiska internationella lobbyn
Utav en händelse stötte jag på Antony Loewensteins namn när jag ville
kontrollera källorna till ovanstående undersökning om FÖRINTELSEN av
palestinska journalister. Och hittade nedanstående från den utmärkta australienska portalen New Matilda, en text som har 18 år på nacken.
Den ger läsaren en utmärkt bild av den enorma makt som sionismen internationellt representerar. För en oinsatt är det helt obegripligt att medier, politiker, regeringar, statschefer sänker blicken när folkmördaren Benjamin Netanyahu höjer rösten. Men Loewenstein gör det inte.
Det mest illustrativa exemplet i Sverige är den politiska ynkedomen från vänsterpartiets ledning, som för att gå det Judiska Centralrådet i Sverige till mötes för dess kritik av påstådd "antisemitism" hos ett antal partimedlemmar, böjde sig och uteslöt dessa medlemmar som uttalade sin sympati för den universella rätten hos ett kolonialiserat folk att resa sig och slå tillbaka kolonisatörerna, i det här fallet ockupationsmakten Israel. Nooshi Dadgostar & Aron Etzler ställde inte samma krav till detta Centralråd eller till den Svenska antisemitkommittén om att fördöma folkmordet i Palestina, vilket de ALDRIG har gjort.
Tänk om vänsterpartiet istället för Dadgostar hade haft en svensk variant av Antony Loewenstein som partiledare, då hade partiet haft en klar politisk ståndpunkt.
Eftersom han är jude så kan han inte anklagas för att vara "antisemit". Därför blir det rent komiskt när sionisterna, i Israel, USA och Australien i stället byter terminologin och anklagar Loewenstein för att vara en "judisk vänsterextremist"!
Ja, ja, så kan det gå om man är både blind och döv och helt oemottaglig för verkligheten.
D.E.
Kommentar: Översättningen är en snabb oredigerad automattext. Länken till den engelska originalversionen finns efter artikeln.
Vem väljer vem
Om den australiensiska
journalisten Antony Loewenstein.
Av New Matilda på 2 augusti 2006
När Antony Loewenstein var i sena tonåren började den här goa judiska
pojken dejta en australiskfödd polsk tjej. Till och med hans liberalt sinnade
föräldrar var apoplektiska. ”De slog i taket”, minns han. ”Baserat på ingenting
sa de vem vet var hennes föräldrar var under kriget och att polacker var
antisemiter.”
Loewenstein, 31, säger att hans föräldrar har ”förändrats
radikalt” men deras ångest för alla dessa år sedan fick honom att börja
ifrågasätta den ibland heliga föreställningen att judar är olika och därför
nödvändigtvis klanister. 'Att utmana det judiska samfundets unika är viktigt;
lika viktigt som att utmana det unika hos vilken grupp som helst, säger han. ”Vi
är alla lika unika och lika vanliga som varandra.”
Loewenstein har blivit en klassisk judisk
oliktänkande, och till de vanliga judiska organisationernas blinda raseri har
han publicerat en bok som utmanar rätten för den orubbliga pro-israeliska
lobbyn att tala för alla australiensiska judar. My Israel
Question (MUP) kommer att lanseras nästa vecka i Sydney av
journalisten David Marr.
 |
| Antony Loewenstein |
Den tidigare israeliska militärofficeren Ted Lapkin,
nu vid Australia-Israel Jewish Affairs Council, har stämplat boken som en ”extremvänster”-kritik.
Men Min Israel-fråga visar faktiskt stor tillgivenhet
för Israel och judendomen. Det är bara det att Loewenstein vill att Israel ska
leva upp till judendomens högsta ideal om generositet och öppenhet mot
främlingar snarare än att vara en kolonialmakt, alltmer motiverad av en exklusivistisk
och militaristisk strimma. ”Du kan älska Israel och fortfarande motsätta dig
den nationalistiska och militaristiska glöden”, säger han. ”Men en judisk stat
kan per definition inte vara en demokrati, precis som en islamisk eller kristen
stat inte kan vara en demokrati.”
Det mest uppenbara exemplet, som han ger, är lagen som
hindrar en palestinier som gifter sig med en israel från att åtnjuta fulla
medborgarrättigheter, samtidigt som de utsträcker just dessa rättigheter till
judar som bor överallt annars i världen, även om deras ättlingar inte har bott
i det heliga landet på århundraden.
Loewenstein ansluter sig således till en grupp judiska
forskare och aktivister som den israeliska lobbyn har fördömt för att de
motarbetat den oskrivna regeln att oavsett hur livlig debatten inom Israel om
arten och livskraften hos moderna, militanta sionismjudar i diasporan aldrig,
aldrig offentligt får ifrågasätta Israels politik eller praxis gentemot
palestinierna. Du kan nu lägga till Loewensteins namn till ett framstående
namnupprop som inkluderar Tony Judt från New York University, Noam Chomsky från
MIT och Norman Finkelstein från DePaul University. För deras besvär, deras
modighet, som den judiska högern ser det är de 'antisemiter', 'förrädare' och
'självhatande judar'.
(För tydlighetens skull är antisemitism ras- eller
etniskt baserat hat mot judar, inte kritik av israelisk politik eller ens
sionism. Det amerikanska utrikesdepartementets rapport
om global antisemitism från januari 2005 definierar det som ”hat mot judar individuellt och som en
grupp som kan hänföras till den judiska religionen och/eller.”)
En pro-Howard, pro-Bush-webbplats som drivs av Tim
Blair, en biträdande redaktör för The Bulletin ,
har sanktionerat några brutalt personliga attacker mot Loewenstein. ”Stats” (de
flesta av Loewensteins kritiker gömmer sig bakom pseudonymer) publicerade på
Blairs hemsida att ”Lowenstein [sic] inte är den enda självhatande juden som
rapporterar från förrädiska trasor som utger sig för tidningar.” 'Kubanske
Bob', en annan av Blairs sammetstungade samtalspartner, kallade Loewenstein 'en
självhatande vänsterjude som tror att han kommer att bli skonad genom att vara
en muslimsk rumpa. En riktig POS [skit].' Samtidigt anklagade 'Daphne' honom
för att 'förråda sin stam'.
Sådan internetgalla är en vanlig yrkesrisk för alla
som är engagerade i offentlig debatt. Loewensteins ”respektabla” motståndare
har hittat mer subtila sätt att antyda att han är en antisemit.
Australian Jewish News förra veckan
påstod sig hålla ett symposium om hans bok som endast citerade kritiker. Som
svar på Loewensteins fräckhet när han ifrågasatte sionismens nuvarande tillstånd,
skrev Danny Ben-Moshe från Victoria University: 'Rasismen existerar inte i
förespråkarna för judisk stat, utan i dem som förnekar denna rätt.' (Ben-Moshe
påpekar också att andra folk har rätt till ”etnospecifika” stater, vilket
väcker frågan om hur man i den moderna, mångkulturella världen ens kan försvara
en sådan enhet.)
Peta Jones Pellach, en självutnämnd ”religiös sionist”
med politiska åsikter ”vänster i mitten” som driver vuxenutbildning vid Shalom
Institute vid University of NSW, skrev: ”För dem som tror på nationalstatens
ände kan det inte finnas något försvar av sionismen. För dem som tror på slutet
av bara en nationalstat kan det inte finnas något försvar för deras rasism.'
Du fattar bilden.
Medan Ted Lapkin går på ABC TV:s Lateline och flaxar runt och argumenterar att han
aldrig hade kallat Loewenstein för en antisemit eller självhatande jude, ger
den australiensiska judendomens främsta röst två forskare tillstånd att
ventilera samma gamla canard, men på ett sockerbelagt språk. Till och med Philip
Mendes, en lektor vid Monash University som ofta har främjat sig själv som
medlem av vänstern, svarade på uppmaningen och beskrev Min Israel-fråga som ”överväldigande förenklad och
ensidig.” Mendes kan ha svikit sidan, dock genom att erkänna att ”en hel del
forskning har gått in i den här boken.”
Loewenstein är särskilt frustrerad över det
progressiva judiska samfundet i Australien. ”Jag tror inte att vi kan prata om
en ”judisk vänster för tillfället”, argumenterar han:
Det är hopplöst omöjligt. Var är de? Som jude gör det mig ont att de har
denna moraliska blinda fläck [i förhållande till palestinskt, och nu
libanesiskt, lidande]. Det verkliga testet på judisk tro på mänskliga
rättigheter är vad de tycker om vad som händer där borta. Du kan vara
pro-flykting och pro-urfolks rättigheter men om du kan motivera militär
ockupation eller bombning av civila, då är din moral skev och bör utmanas.
Jag misstänker att det som verkligen retar upp den
till stor del högerorienterade australiensiska judiska ledningen inte är
Loewensteins attack mot israelisk försvarspolitik. I åratal har de hanterat
liknande kritik genom att helt enkelt använda spjälsängar som utfärdats av det
israeliska utrikesministeriet och anslutit sig till en kör av apologeter i Washington,
London och Ottawa.
Nej, jag misstänker att deras avsky och kanske till
och med rädsla ligger i det faktum att Min Israelfråga utmanar
det största tabut av alla. ”Om jag inte är religiös tror jag inte att judar är
utvalda människor”, säger Loewenstein, ”men då tror jag inte att något folk är
utvalt. '
Långt ifrån splittrande, är hans bok i själva verket
något av en god, gammaldags uppmaning att erkänna judar och icke-judars
gemensamma mänsklighet.
Källa: https://newmatilda.com/2006/08/02/whos-choosing-who/
För att läsa ett utdrag ur My Israel Question, klicka här .
http://www.newmatilda.com/home/articledetail.asp?ArticleID=1711
