 |
| Erik Rosén, infällda bilden och sorgemarschen för den senaste massakern av palestinska journalister i Gaza. FOTO: DICK E. |
Aftonbladets Erik Rosén på Odenplan: ”Ni och vi är en
röst som hörs”
I ett mycket uppskattat,
modigt och applåderat tal i lördags, den 16 augusti 2025, sa Aftonbladets biträdande
kulturchef Erik Rosén att ”flera hundra journalister har dödats, men Israels
armé har ändå inte lyckats dölja hela sanningen om folkmordet”! Och tillade: ”ni
och vi är en röst som hörs”.
Hans tal är ett exempel när
andra journalister och fotoreportrar åläggs munkavle när de undertecknar upprop
om det självklara i att beskriva sanningen så som den är, även i det av Israel
ockuperade Palestina samt att journalistiken, om den vill bli betraktad som
sådan, måste se sitt ansvar i en så extrem situation som när det pågår ett
folkmord idag.
Erik Rosén har gett ett
modigt exempel och vi ger också Aftonbladet en eloge för att inte utfärda
restriktioner, varken mot denne kollega som övrig redaktionspersonal, trots att
alla inblandade är medvetna om att varje stavelse som skrivs eller uttalas
studeras med lupp på den sionistiska lobbyns agenturer i Sverige och i Israel.
Dick E.
 |
| Se och hör Rosén i följande video: https://vimeo.com/1111249489 |
ERIK ROSEN, den 16 augusti 2025:
– Idag är jag, precis som
ni här och uppmärksammar attackerna mot journalister och mot journalistiken i
Gaza. Vi protesterar mot hur Israel begränsar internationella medier från att
bevaka det som sker. Och det här har hänt så många gånger förr i Gaza.
– För att nämna något;
2008 hindrade Israel journalister från tillträde och begränsade möjligheterna
för medier, och dokumenterade vad som hände i Gaza när kriget pågick då.
– 2012 hände samma sak.
Den israeliska armén attackerade journalister som arbetade på plats, med flera
skadade och döda som konsekvens. Israel påstod då att Hamas använde
journalisterna som mänskliga sköldar och att det därför var rätt att attackera.
– 2014 attackerades flera
journalister av israelisk polis vid gränsen till Gaza. Samtidigt som Israel
stängde möjligheten för internationell press att ta sig in i Gaza för att
rapportera. Dessutom hålls sedan länge ett stort antal journalister fängslade
Israel utan att få sin sak prövad i rätten.
– I maj 2002 mördades den
världsberömda korrespondenten Shireen Abouakle av IDS. Det här är som
sagt bara några få exempel och de har gemensamt att de inte har någonting att
göra med tiden, efter den 7 oktober 2023. Jag tar upp dem för att påminna om
att Israels våld mot journalister och begränsningar av pressfriheten har pågått
så länge.
– Men våldet och dödandet
eskalerar nu. Enligt organisationen CPJ, Committee to Protect Journalists,
har minst 192 journalister och mediarbetare dödats i kriget sedan 7 oktober
2023. Och minst 184 av dem är palestinier. Den 10 augusti i år, för bara en
vecka sedan, mördades ytterligare 6 journalister och mediarbetare, fyra av dem
från Al Jazeera. De befann sig i ett tält vid ett sjukhus och de mördades i en
riktad attack från Israel.
– En av dem som dog var
den kända reportern Anas Al-Sharif. När en så profilerad person mördas
så känns det för många extra tydligt. Det känns extra mycket. Vi har sett hans
reportage, vi har mött hans känslor och upplevelser. Man ser hans ansikte
framför sig, hans familj. Det kommer väldigt nära. Det här är anledningen till
varför Israel är så rädda för den fria journalistiken. För om man släpper in
medier och låter dem rapportera från Gaza så kommer många fler palestinier att
bli synliga för omvärlden. Många fler kommer att kännas nära. Många fler kommer
att synas som hela människor, med drömmar och behov och lidande och längtan. Med
barn och husdjur, med hunger och hopplöshet, med favoriträtter och färgglada
fotbollströjor.
– Om journalister fick
tillträde till Gaza skulle ännu fler känna sig närmare den palestinska
befolkningen. Fler skulle känna i sitt hjärta att det folkmord som pågår måste
stoppas. Och fler av de makthavare som verkligen kan sätta stopp för Israels
framfart skulle tvingas agera. Den förälder som ser ett reportage där en
palestinsk mamma eller pappa springer med sin svårt skadade bebis i famnen, får
själv ont i hela kroppen, i skälen, i hjärtat, i hjärnan.
– Och det här vet Israel.
Det är därför de hindrar medier från att bevaka våldet på plats. Om
journalister kommer in så berättar de vad som händer. Och ju fler som får veta
vad som händer, desto värre för Netanyahu och hans folkmordsregim, desto
svårare blir det för dem att fortsätta utrota.
– Jag är väldigt tacksam
för att jag får vara med här idag och prata. Och jag är glad att jag fått
möjligheten att demonstrera med er tidigare. För även de här demonstrationstågen,
folksamlingen som är här varje lördag, vare sig det är smällkallt eller stekhett,
vare sig det är regn eller molnfritt, är också en påminnelse.
– Ni och vi är en röst
som hörs, som inte låter någon glömma de människor som dödas eller de folk som
förtrycks. Som insisterar på att de dödade spelar roll. Som säger att det brott
som begås är oförlåtligt. De här demonstrationerna är också en gemenskap, en
bekräftelse på att man inte är ensam om att se och känna vad som händer. Att
man inte är galen, att rätt och fel fortfarande finns.
– Flera hundra
journalister har dödats, men Israels armé har ändå inte lyckats dölja hela
sanningen om folkmordet. Anledningen till det är de lokala palestinska
reporterna och fotograferna inne i Gaza som fortsätter att rapportera. Trots
att de jagas, svälts ut och ser sina nära och kära dö, så fortsätter de att
arbeta. Och de kommer inte att låta sig tystas. Jag kan inte tänka mig
någonting modigare än det. Tack för att ni har lyssnat!
Till vänster den palestinske journalisten Qais Qadri och mångårige journalisten Maria Sandblad som bär kistan av Anas Al-Sharif. FOTO: DICK E.
