Sjuttiotvå år sedan ”regimbytet” i Iran: Från statskupp till misslyckade kuppkomplotter

 

Sjuttiotvå år sedan ”regimbytet” i Iran: Från statskupp till misslyckade kuppkomplotter

Av Press TV politiska redaktion

För sjuttiotvå år sedan, den 19 augusti 1953, bevittnade Iran en anglo-amerikansk-konstruerad statskupp som störtade den demokratiskt valde premiärministern, Mohammad Mosaddegh och återinförde den monarkiska regimen Mohammad Reza Pahlavi.

Störtandet av Mosaddegh och demokratin verkställdes i en gemensam CIA-MI6-operation, med stöd av bestickade politiker, arméofficerare och medier, uppbackade av iscensatta gatuprotester.

Under fyra dagar drogs Iran ner i en våldsspiral som präglades av en serie mord, iscensatta bombningar och sabotage och kulminerade med Mosaddeghs fall.

Kuppen resulterade i hundratals skadade och Mosaddeghs showförsök, inledde 26 års auktoritära styre som endast slutade med den islamiska revolutionen 1979 under ledning av Imam Khomeini.

Det var den första USA-UK-stödda statskuppen i sitt slag i Iran, som senare tjänade som en manual för liknande interventioner och ”färgrevolutioner” runt om i världen.

Mohammad Mosaddegh

Varför störtades Mosaddegh?

Det huvudsakliga motivet för statskuppen var västerländsk oro över Irans beslut att nationalisera sina naturresurser. Sedan början av 1900-talet hade Storbritannien upprätthållit ett monopol över Irans oljeindustri genom det anglo-iranska oljebolaget (AIOC) och erbjöd Teheran endast en minimal andel av vinsten.

Mosaddeghs regering sökte rättvisare villkor men mötte ett hårt brittiskt motstånd.

AIOC, ökänd för brutna löften om infrastruktur och för en brutal behandling av iranska arbetare, vägrade att förhandla. Som svar röstade det iranska parlamentet för att nationalisera oljeindustrin och utvisa utländska chefer och manipulatörer.

London svarade med ekonomiska sanktioner, beslagtagna tankfartyg som transporterade iransk olja och betraktade till och med en militär intervention i sydvästra Iran.

I slutändan beslutade brittiska och amerikanska underrättelsebyråer om ”regimförändring”, med hjälp av dolda nätverk som ursprungligen hade byggts upp för att motverka sovjetiskt inflytande.

Deras officiella motivering, att Mosaddegh lutade sig mot Moskva, speglade samma förevändning de använde för att ockupera det neutrala Iran under andra världskriget.

I stället för att behandla Teheran som en likvärdig partner med rättigheter för sin handel, såg Washington och London Iran som en simpel ekonomisk koloni. De fruktade också att Irans nationalisering kunde inspirera andra nationer att bryta sig loss från exploaterande fördrag som skulle hota västerländsk dominans.

Media manipulation

Kuppen genomfördes inte bara på marken utan också genom mediernas psykologiska krigföring.

BBC: s persiska agentur, som arbetade nära med den brittiska ambassaden, spridde propaganda som syftade till att vända iranier mot regeringen och nationaliseringen. Diplomatisk korrespondens avslöjar en nedlåtande syn på iranier som ”analfabeter” och lättlurade.

Brittiska tjänstemän instruerade BBC att utmåla nationaliseringen som ett ”ekonomiskt självmord” och insisterade på att AIOC var en välvillig arbetsgivare, uppgifter som de iranska arbetarna dementerade själva under sändningarna. Lyssnarna utmanade öppet Londons hyckleri och frågade varför Storbritannien kunde nationalisera sitt kol och stål medan de brännmärkte Irans nationalisering som olaglig.

För att fabricera dissidenter sände BBC ”iranska” röster som motsatte sig nationalisering. Men dessa visade sig i stället vara brittiska medborgare. Samtidigt uttalade USA ett förakt mot Mosaddegh och utmålade han som en diktator ”som Hitler eller Stalin” och applåderade Shahens återkomst som en seger för stabilitet.

Konsekvenser av kuppen

Genom att störta Mosaddegh avslöjade USA och Storbritannien samtidigt att deras pompösa värderingar av demokrati och självbestämmande i själva verket var tomma ord. Den påtvingade diktaturen i Teheran utsådde en djup förbittring bland iranier och kulminerade med 1979:s revolution under ledning av Imam Khomeini.

När iranska studenter senare samma år tog över USA-ambassaden, ett veritabelt spionnäste (för CIA) i Iran, motiverade de aktionen med rädsla för en ny utländsk intervention, en misstänksamhet bekräftad av hemlighetsstämplade dokument som påträffades på ambassaden.

Krisen blev ett dödligt slag för USA:s president Jimmy Carters omval, sett i Teheran som en symbolisk vedergällning för statskuppen 1953 [se not nedan].

USA:s politik gentemot Iran har sedan dess förblivit fientlig: vägrar att erkänna valda regeringar, stöder anti-iranska terrorkulter, sponsrar hemliga operationer, inför sanktioner och fryser miljarder av iranska tillgångar.

När Jimmy Carter den 25 april 1980 trodde att det var en enkel sak att återta ambassaden i Teheran. I dag går Donald Trump i samma tankar, men med skillnaden att han tror sig ha en överstatlig rätt att gripa Venezuelas president Nicolas Maduro och har mobiliserat 4000 ur marinkåren, flyg och helikoptrar framför den venezuelanska kusten i Karibien. Vad är gemensamt mellan Iran-Venezuela? Några av världens största gas- och oljereserver. Det, och ingenting annat är vad USA igår och i dag var, respektive är ute efter. Då liksom nu blev det ett militärt fiasko. I Venezuela väntar 4,5 miljoner enheter ur Folkmilisen på Trumps marinsoldater.

Förnekande och revisionism

Trots offentliggjorda CIA-filer som bekräftar USA:s och Storbritanniens engagemang i kuppen mot den demokratiskt valda regeringen i Teheran, kvarstår historierevisionistiska utsagor.

Exilmonarkistiska-, nykonservativa kretsar och aktörer av olika slag har försökt att skriva om statskuppen 1953 som en ”intern iransk tvist”, eller framställer Mosaddegh som en diktator.

Andra har försökt att bagatellisera den utländska rollen eller överdriva interna engagemang, med målet att skriva om den politiska dagordningen och ställa den mot det nationellt suveräna Iran.

Bland framstående historierevisionister hittar vi tidigare Pahlavi-diplomaten Darioush Bayandor och författare som Abbas Milani, Amir Taheri och Ray Takeyh, ofta kopplade till institutioner som WINEP och Gatestone Institute. Tidigare USA-sändebudet Brian Hook upprepade till och med påståendet om att USA inte hade någon roll i statskuppen 1953.

Propagandamedier, understödda av väst som Radio Farda, BBC Persian, Iran International och DW Persian fortsätter att driva dessa berättelser och det ekar samma förakt för den iranska allmänna opinionen som uttrycktes av aktörerna under 1950-talet.

Till och med idag är många brittiska tjänstemän ovilliga att erkänna MI6: s roll, även om röster som den tidigare utrikesministern David Owen har uppmanat London att äntligen prata ur skägget.

`Regime Change Project´ fortsätter

Krigshökarna i USA och andra västländer förespråkar fortfarande öppet den så kallade ”regimförändringen” i Islamiska republiken Iran medan de förnekar dokumenterat spionage och sabotage.

Det senaste 12-dagars kriget mot Iran av den israeliska regimen, med USA:s stöd, representerade det senaste försöket att destabilisera landet genom militär aggression och åstadkomma ”regimförändring.”

Sedan han kom tillbaka till makten 2022, har Netanyahu aggressivt drivit på för ”regimförändring” i Iran. I en intervju i juni 2025 med Fox News föreslog han att Israels militära aktioner skulle kunna åstadkomma en kollaps av Iran, som han karakteriserade som ”mycket svag”.

Trump -administrationen, som var engagerad i indirekt kärnkraftsdiplomati med Iran vid den tiden, gav både öppet och hemligt stöd till den israeliska regimen i sin aggression mot Iran.

Under 12-dagars kriget genomförde USA oprovocerade bombningar av Irans fredliga kärnkraftsanläggningar, vilket de inte gjorde någon hemlighet av att det var ett projekt med hjälp av och stött av krigshökarna i Washington.

Trumps hot mot att mörda Irans högsta ledarskap var en annan tydlig indikation på att 12-dagars kriget var ett projekt som planerades i Washington för att utlösa en kollaps av iranska regeringen.

Européerna var också djupt involverade, vilket intygades av anmärkningar från den tyska kanslern, som försvarade den kriminella aggressionen och medgav att det var ”smutsigt arbete som Israel gör för oss alla”.

Det underliggande målet sedan 1953 står i dag klart: att införa en kompatibel regering som skulle avskaffa Iran från dess militära, tekniska och ekonomiska oberoende och återintegrera det i ramen för västerländsk dominans som påminner om före eran innan 1979.

Att uppnå denna förskjutning skulle lämna USA och Israel ge det obestridda inflytandet över energiresursernas rutter, militär dynamik och kritiska strategiska passager i hela regionen och inte lämna kvar någon betydande utmanare på fältet”.

Översättning: Dick E.

Källa: https://www.presstv.ir/Detail/2025/08/19/753368/72-years-western-regime-change-project-iran-1953-coup-1979-post-failed-plots

 

Wikipedia och Jimmy Carters misslyckade `Operation Eagle Claw´:

Efter att förhandlingarna brutit samman gjorde amerikansk militär ett misslyckat försök att befria gisslan i Operation Eagle Claw den 24 april 1980, vilken resulterade i att en helikopter RH-53D och två C-130 transportplan havererade och åtta amerikanska militärer och en civil iranier dog. Krisen slutade då Alger-avtalet slöts i Algeriet den 19 januari 1981. Gisslan släpptes formellt fritt dagen därpå, bara några minuter efter att Ronald Reagan tillträdde som USA:s president.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gisslankrisen_i_Iran