Gaza: Aftonbladets Erik Rosén på Odenplan: ”Ni och vi är en röst som hörs”

 

Erik Rosén, infällda bilden och sorgemarschen för den senaste massakern av palestinska journalister i Gaza.
FOTO: DICK E.

Aftonbladets Erik Rosén på Odenplan: ”Ni och vi är en röst som hörs”

I ett mycket uppskattat, modigt och applåderat tal i lördags, den 16 augusti 2025, sa Aftonbladets biträdande kulturchef Erik Rosén att ”flera hundra journalister har dödats, men Israels armé har ändå inte lyckats dölja hela sanningen om folkmordet”! Och tillade: ”ni och vi är en röst som hörs”.

Hans tal är ett exempel när andra journalister och fotoreportrar åläggs munkavle när de undertecknar upprop om det självklara i att beskriva sanningen så som den är, även i det av Israel ockuperade Palestina samt att journalistiken, om den vill bli betraktad som sådan, måste se sitt ansvar i en så extrem situation som när det pågår ett folkmord idag.

Erik Rosén har gett ett modigt exempel och vi ger också Aftonbladet en eloge för att inte utfärda restriktioner, varken mot denne kollega som övrig redaktionspersonal, trots att alla inblandade är medvetna om att varje stavelse som skrivs eller uttalas studeras med lupp på den sionistiska lobbyns agenturer i Sverige och i Israel.

Dick E.

Se och hör Rosén i följande video: https://vimeo.com/1111249489

ERIK ROSEN, den 16 augusti 2025:

– Idag är jag, precis som ni här och uppmärksammar attackerna mot journalister och mot journalistiken i Gaza. Vi protesterar mot hur Israel begränsar internationella medier från att bevaka det som sker. Och det här har hänt så många gånger förr i Gaza.

– För att nämna något; 2008 hindrade Israel journalister från tillträde och begränsade möjligheterna för medier, och dokumenterade vad som hände i Gaza när kriget pågick då.

– 2012 hände samma sak. Den israeliska armén attackerade journalister som arbetade på plats, med flera skadade och döda som konsekvens. Israel påstod då att Hamas använde journalisterna som mänskliga sköldar och att det därför var rätt att attackera.

– 2014 attackerades flera journalister av israelisk polis vid gränsen till Gaza. Samtidigt som Israel stängde möjligheten för internationell press att ta sig in i Gaza för att rapportera. Dessutom hålls sedan länge ett stort antal journalister fängslade Israel utan att få sin sak prövad i rätten.

– I maj 2002 mördades den världsberömda korrespondenten Shireen Abouakle av IDS. Det här är som sagt bara några få exempel och de har gemensamt att de inte har någonting att göra med tiden, efter den 7 oktober 2023. Jag tar upp dem för att påminna om att Israels våld mot journalister och begränsningar av pressfriheten har pågått så länge.

– Men våldet och dödandet eskalerar nu. Enligt organisationen CPJ, Committee to Protect Journalists, har minst 192 journalister och mediarbetare dödats i kriget sedan 7 oktober 2023. Och minst 184 av dem är palestinier. Den 10 augusti i år, för bara en vecka sedan, mördades ytterligare 6 journalister och mediarbetare, fyra av dem från Al Jazeera. De befann sig i ett tält vid ett sjukhus och de mördades i en riktad attack från Israel.

– En av dem som dog var den kända reportern Anas Al-Sharif. När en så profilerad person mördas så känns det för många extra tydligt. Det känns extra mycket. Vi har sett hans reportage, vi har mött hans känslor och upplevelser. Man ser hans ansikte framför sig, hans familj. Det kommer väldigt nära. Det här är anledningen till varför Israel är så rädda för den fria journalistiken. För om man släpper in medier och låter dem rapportera från Gaza så kommer många fler palestinier att bli synliga för omvärlden. Många fler kommer att kännas nära. Många fler kommer att synas som hela människor, med drömmar och behov och lidande och längtan. Med barn och husdjur, med hunger och hopplöshet, med favoriträtter och färgglada fotbollströjor.

– Om journalister fick tillträde till Gaza skulle ännu fler känna sig närmare den palestinska befolkningen. Fler skulle känna i sitt hjärta att det folkmord som pågår måste stoppas. Och fler av de makthavare som verkligen kan sätta stopp för Israels framfart skulle tvingas agera. Den förälder som ser ett reportage där en palestinsk mamma eller pappa springer med sin svårt skadade bebis i famnen, får själv ont i hela kroppen, i skälen, i hjärtat, i hjärnan.

– Och det här vet Israel. Det är därför de hindrar medier från att bevaka våldet på plats. Om journalister kommer in så berättar de vad som händer. Och ju fler som får veta vad som händer, desto värre för Netanyahu och hans folkmordsregim, desto svårare blir det för dem att fortsätta utrota.

– Jag är väldigt tacksam för att jag får vara med här idag och prata. Och jag är glad att jag fått möjligheten att demonstrera med er tidigare. För även de här demonstrationstågen, folksamlingen som är här varje lördag, vare sig det är smällkallt eller stekhett, vare sig det är regn eller molnfritt, är också en påminnelse.

– Ni och vi är en röst som hörs, som inte låter någon glömma de människor som dödas eller de folk som förtrycks. Som insisterar på att de dödade spelar roll. Som säger att det brott som begås är oförlåtligt. De här demonstrationerna är också en gemenskap, en bekräftelse på att man inte är ensam om att se och känna vad som händer. Att man inte är galen, att rätt och fel fortfarande finns.

– Flera hundra journalister har dödats, men Israels armé har ändå inte lyckats dölja hela sanningen om folkmordet. Anledningen till det är de lokala palestinska reporterna och fotograferna inne i Gaza som fortsätter att rapportera. Trots att de jagas, svälts ut och ser sina nära och kära dö, så fortsätter de att arbeta. Och de kommer inte att låta sig tystas. Jag kan inte tänka mig någonting modigare än det. Tack för att ni har lyssnat!

 

Till vänster den palestinske journalisten Qais Qadri och mångårige journalisten Maria Sandblad som bär kistan av Anas Al-Sharif. FOTO: DICK E.