”Israelkritikern” som blev en fullblodsionist
När
den israeliska kärleken förhäxade svensken till en krönikör i DN och The
Times of Israel
Av Dick Emanuelsson
När man blir emotionellt
blind, eller om du föredrar ordet ”förhäxad”, är det lätt att också bli
politiskt blind, om inte den politiska-ideologiska övertygelsen är starkare. Om
det hela inte är en billig gullig Fake, det vill säga.
Mossadagenter, medvetna
eller icke medvetna är professionellt utbildade. Den sionistiska lobbyn, i och
utanför Sverige påstås också ha sina osynliga manualer om hur manipulera opinionen.
Och hittills har de varit enastående, vem kan låta bli att imponeras över hur
Kristersson och hans medskyldiga kollegor i EU-kommissionen står som lydiga mähän,
pojkar och flickor och är bokstavligt talat billiga redskap i händerna på Sio-Naziregimen
i Tel Aviv.
DENNE TILL SYNES ”oskyldige naive ”svenne, TOBIAS GISLE bereds plats
för sin krönika den 27 augusti (igår) i Tel Aviv-organet Dagens Nyheter. Den är
översatt från hans engelska krönika som publicerades två veckor INNAN på hans egen blogg
i The Times of
Israel. Den är, enligt Wikipedia ”den största nyhetskällan på engelska
om Israel och det judiska samhället, sett till läsarkretsens storlek”. ”The
Times of Israel också utgåvor på hebreiska (under namnet Zman Yisrael),
arabiska, franska och persiska” och det gäller att sprida budskapet.
Inte illa pinkat för en före detta ”israelkritiker”.
Men är det förenligt med Dagens
Nyheter policy? Att reproducera material från andra tidningar två veckor senare
i Bonniersfärens flaggskepp? Inget media med självaktning publicerar texter som
varit publicerade i andra medier tidigare. Medierna kräver alltid "ha första tjing". Jag tvivlar. Men kanske Wolodarski,
Winiarski och Nathan Shachar har speciella VIP-filer för ”israelvännerna” på DN. Som
denne man som påstår att han till och med har ett förflutet som ”vänsteraktivist”.
MEN HUR KUNDE DET bli en så total politisk mental kortslutning i Gisles 47-åriga
hjärna?
”Jag hade
blivit kär. I en israelisk kvinna. Jag älskade henne men var upprörd över
hennes förtryckarland. Libaneserna angreps skoningslöst, och framför mig hade
jag en representant för det onda. Med en dåres [¡SIC!] trofasthet stannade min
flickvän trots min ilska. Vi gifte oss och flyttade till Israel. Jag började
lära mig mer om landet, men höll fast vid ordet ”förtryck” som förklaring till
konflikten. Israel ockuperar och anfaller, palestinierna reagerar ibland
våldsamt men av desperation”.
Långsamt blev offret en bödel,
i Gisles nya sinnesvärld. Tjejen hade uppenbarligen mäktiga resurser och
förhäxade så till den milda grad att han konverterades från en påstådd ”israelkritiker”
till en fullblodsionist!
Innehållet i krönikan,
då?
ÄH! SAMMA GAMLA
SIONISTISKA rappakalja om att
palestinierna är taskiga mot dem som aldrig slutar vara ”offer”. De har ”monopol”
på den etiketten, trots att sionismen, som inte har det minsta med judar att göra
nu kan tävla med Hitlerfascismens förintelseexperter om vem som är värst. Gisles
”krönika” är en av tusentals som har sin källa i den internationella sionistiska
lobbyns bottenlösa kloak.
Nu kommer en annan
fullblodssionist att göra Gisle sällskap i Tel Aviv. Yair Elsner, som
presenterar sig som ”sionist” från Malmö.
En annan kufisk individ kommer
förmodligen snart att ta samma resrutt; Aron Flam. Denne är dock mer hårdhudad
och slår tillbaka mot sina kritiker i Facebook där han offentligt kallar kritiker
för ”kommunistfitta”. Kanske Gisle kan lära honom hur man vårdar språket bättre.
![]() |
Mossad kommer ha ett tufft arbete med att `räta upp´ dennes språkbruk. |
Nu är det dock inte
första gången denne Flam skämmer ut sig. När han försökte sig på samma
snyfthistoria om att den israeliska folkmordsarmén i själva verket gör världen
en tjänst, som Busch och Gisle i DN anser, skrev FN-förbundets ordförande i
Uddevalla, där Flam framträdde på ett offentlig möte 2023 att han liknade Flam
vid (den norske) ”nazisten Quislings propagandaminister”.
Gisle då, vad är hans
slutkläm?
”Sionismen är i
grunden en dröm om ett land där det judiska folket ska kunna finna en fristad i
en antisemitisk värld. Under svåra förhållanden har man inte bara lyckats bygga
en stat utan även en demokrati. Det är ingen hemlighet att den israeliska
demokratin har problem, men vi bör ändå uppskatta att det är en levande
demokrati där detta öppet kan diskuteras”.
”Förhäxad av kärleken”?
Milt sagt. Bödel blir offer och vice versa.
Förenta
Nationernas Generalförsamlings resolution 3379, antogs 10 november 1975 med 72
röster mot 35 (32 avstod), och ”fastställer att Sionism är en form av rasism
och etnisk diskriminering”. Resolutionen upphävdes den 16 december 1991 av
resolution 46/86, skriver Wikipedia.
Det året förändrades som
bekant styrkeförhållandena i världen vilket skapade möjligheter för den
konstgjorda staten Israel att öppet gå vidare mot den sionistiska drömmen om ett
Stor-Israel och ”Den Slutliga Lösningen av Palestina”.
Men idag, dess bättre, är
en förkrossande majoritet för en en-statslösning, som också Netanyahu och hans
sionistiska lobby i världen talar om, men INTE på territoriet över det
ockuperade Palestina, utan ett fritt Palestina där både judar, araber, kristna
och icke troende får plats.
”From the River to the see, everyone should be free”, som den antisionistiske juden Dror Feiler alltid slår fast från ”Samis Flak” på Odenplan. Om inte den efterlyste krigsförbrytaren Netanyahu och hans kriminella kamarilla är nöjda, kan de väl alltid flytta tillbaka till sitt Polen.
Snart är det bara Macron,
Starmer och Nooshi som förerspråkar en två-statslösning. Det ironiska är att de
två första bara har erkänt en stat sedan 1948, gissa vilken. Och hade inte Sverige erkänt
Palestina 2014, hade förmodligen också Stenergard ”hotat”
Netanyahu att erkänna Palestina om han vägrar sluta svälta det palestinska
folket till döds.
Mähän som mähän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar