Israel mot Hizbollah, nästa strid?

 

Israelisk stridsvagn förstördes av Hizbollah i kriget 2006.
Nu talar allt för att ett nytt krig skulle bli förödande för Israel.
Foto: Víctor de Currea-Lugo

Israel mot Hizbollah, nästa strid?

Israel har lovat att bomba Libanon ”tillbaka till stenåldern”. Men sanningen är att stenåldern i stället kan bli den sionistiska statens framtid. 

Av Victor de Currea-Lugo | 10 juni 2024

Ordspråket säger att ”en varnad soldat dör inte i krig”. Men det spelar ingen roll för Israel, som är förvarnat för Hizbollahs stora militära kapacitet och ändå fortsätter att driva regionen mot ett större krig, om vilket man absolut inte har någon garanti för framgång. I stället finns det många tecken på ett kommande (israeliskt militärt) misslyckande.

Låt oss börja i kronologisk ordning:

Israel invaderade under inbördeskriget 1978 det så kallade cedrarnas land, Libanon. Invasionen nådde sedan Beirut i september 1982. Med stöd av den maronitiska kristna milisen, blev Israel ansvarig för folkmordet på minst 3500 civila palestinier som bodde i flyktinglägren Sabra och Shatila.

Några av de överlevande, som jag intervjuade där 2011 berättade för mig om många fall av personer som fängslades men som aldrig hördes någonting ifrån igen. De berättade även om hur den israeliska armén stödde militärt den mordiska milisen och hur FN övertygade Yassir Arafat veckor före massakern att dra sig tillbaka den palestinska milisens krigare från flyktinglägren med löftet att det skulle skydda civila.

FN, som redan hade godkänt uppdelningen av det historiska Palestina, som INTE hade krävt att Israel skulle uppfylla de dussintals resolutioner som utfärdades mellan 1947 och 1982, misslyckades denna gång med sitt löfte, precis som FN skulle göra flera år senare inför de civila i Bosnien.

 

UNDER DESSA ÅR KÄMPADE flera väpnade shiitiska organisationer mot den israeliska ockupationen och förenades i Guds Parti, eller det mera kända Hizbollah. Deras kamp var inte religiös, utan, som i fallet med Hamas, mot en ockupation. Dagens sionister (särskilt kreolerna*) har ingen aning om vad Hizbollah-projektet är och det är därför de förenklar det till att hävda att Hizbollah är en ”terroristgrupp”.

Hizbollah, från den shiitiska tron har varit en viktig allierad till Hamas, med sunnitisk tro. Det förhållandet bekräftar att det inte finns några sunni-shia-spänningar, utan snarare en gemensam anti-ockupation och antisionistisk känsla.

Under sin ockupation i Libanon begick israelerna krigsförbrytelser och övergrepp mot civilbefolkningen, som de nu gör i Gaza. Det vill säga, libaneserna vet i egen person vad sionismen är kapabel till. De studerade den inte, de led av den.

I slutändan stannade israelerna kvar i södra Libanon fram till år 2000, då de slutligen drog sig tillbaka, inte av sin egen fria vilja utan till stor del på grund av det libanesiska motståndet, lett av Hizbollah.

2006 års krig med Hizbollah

Sommaren 2006, när jag befann mig i Ramallah, minns jag att det som många kallade ” 33-dagarskriget” började när Israel och Hizbollah konfronterades igen. Fientligheterna inleddes på grund av en militär incident på gränsen mellan de två länderna och båda valde att ta steget mot krig.

I den konflikten visade Israel återigen sin totala respektlöshet för krigets regler: de attackerade civila mål och använde förbjudna vapen. Till slut föreslog Israel självt en vapenvila som skulle övervakas av FN. Tre dagar innan den redan undertecknade vapenvilan trädde i kraft släppte Israel mer än 100,000 klusterbomber på civilbefolkade områden i södra Libanon.

 

ISRAEL, SOM HADE VUNNIT krigen 1948, 1967 och 1973, stod inte som en klar vinnare denna gång. Snarare hade den förlorat mot en icke-statlig beväpnad aktör: Hizbollah. Dessutom erkände en intern rapport från Israels regering, kallad Winograd, att Israels professionalism och militära kapacitet var mycket diskutabel.

Efter detta krig, fram till nu, tyder allt på att Israel inte genomförde den omstrukturering som rekommenderades i Winograd-rapporten och fortsatte, som många indikerar, att ha, mer än en armé, ett beväpnat paramilitärt polisorgan ägnat åt att förfölja civila palestinier.

Arméns krigsförbrytelser är konstanta, inte bara på grund av den statens absoluta toleranspolitik, utan också som en återspegling av vad vissa israeliska tidningar rapporterar om en stor desorganisation i befälslinjen.

Hizbollah noterade sina misstag 2006. Det deltog i kriget i Syrien (på regeringssidan) där man lärde sig mycket av striderna mot den Islamiska Staten, IS. 2013 tillbringade jag en vecka med några medlemmar av Hizbollah och jag blev förvånad när jag upptäckte att de inte var en isolerad militär grupp, utan ett politiskt alternativ.

 

LÅT MIG FÖRKLARA; HIZBOLLAH är ett lagligt politiskt parti som har innehaft platser i Libanons ministerkabinett; en parlamentarisk representation, ett organiserat civilsamhälle, ett nätverk av solidaritetsorganisationer med offren och slutligen en väpnad gren. Jag besökte flera av dessa uttryck och den redan stängda gränsen mellan de två länderna, åtskilda av en sex meter hög betongmur.

2023 års offensiv

Den gränsen har aldrig varit lugn, men så fort de palestinska motståndsgruppernas Al-Aqsas `Operación Diluvio´ inleddes (7 oktober 2023) reagerade Israel med stor grymhet och Hizbollah inledde en kampanj med dagliga lågintensiva operationer mot Israel.

I november 2023 återvände jag till södra Libanon och kunde besöka flera av de civila hem som var mål för urskillningslösa attacker från Israel. Under den tiden dödades tre kollegor från ”Almayadeen”-mediet på libanesiskt territorium av israeliska drönare.

Under denna fas av konfrontationen har Israel tvingats sätta in en stor del av sin armé på den norra fronten. Det har inte förhindrat förflyttningen av tusentals israeliska bosättare från norra Israel, och inte heller den allvarliga inverkan det har haft på den israeliska ekonomin, allt detta på grund av Hizbollahs attacker.

 

HASSAN NASRALLAH, HIZBOLLAHS generalsekreterare, har gjort flera uttalanden som västvärlden inte förstår eller inte vill förstå. Det finns två röda linjer för dem som inte får överträdas: situationen för de libanesiska civila, särskilt de som återfinns i södra Libanon och ett eventuellt nederlag för det palestinska motståndet.

Idag, trots attackerna mot Rafah, genomför Hamas och Islamiska Jihad (bara för att nämna de två största motståndsorganisationerna) attacker mot de israeliska trupperna dag efter dag, vilket orsakar offer och stor demoralisering bland de israeliska soldaterna.

Israel har fortsatt och ökat sina attacker mot södra Libanon, även med användning av vit fosfor. I början av 2024 attackerade de en stadsdel i Beirut för att mörda en av Hamas-befälhavarna. Hizbollah å sin sida har fortsatt sitt utmattningskrig med ett förtydligande: tills nyligen har de attackerat med sina `vanliga´ vapen utan att ännu ha öppnat ”arsenalerna för krig”.

 

OAVSETT OM DET SENARE är spekulationer eller verklighet, är sanningen att flera experter uppskattar att Hizbollah skulle ha, mellan raketer och missiler runt 150 000 projektiler. Vad mer är, om du tittar på kartan över kriget 2006 och jämför den med situationen nu, är den mest betydande förändringen ökningen av aktioner på israeliskt territorium.

De senaste bombningarna har visat att Israel är mycket sårbart, att det inte har kapacitet att skydda sin egen befolkning och att dess luftvärnssystem har brister som redan identifierats av Hizbollah. Så Israels hot har allt mindre solid grund.

Israel lär sig inte

Låt oss komma ihåg att Israel i incidenterna med Iran tvingades avbryta attackerna i Gaza under några timmar. Det vill säga, den har inte den militära kapaciteten att ha två öppna fronter samtidigt och ännu mindre efter åtta månaders utmattningskrig utan relevanta militära framsteg.

 

VAD LÄR OSS ALLT DETTA? Att Israel försöker öka intensiteten i kriget i norr med bara ett hopp: att involvera USA. Men sanningen är att man inte lyckades vinna något i de militära aktionerna mot Iran och det är svårt att kunna få det bekräftat att det skulle lyckas i ett krig mot Hizbollah.

Israel lärde sig inte av 2006 medan Hizbollah inte bara har förbättrat sitt tunnelsystem (vilket har varit ett lärorikt exempel från Hamas), utan också sina arsenaler och sin stridskapacitet. Om Israel inte kunde vinna 2006, finns det inget som tyder på att det kommer att göra det nu.

I tidigare krig fanns det inget regionalt antisionistiskt nätverk som nu: Jemen, Irakbrigaderna, Hizbollah, det palestinska motståndet lett av Hamas och Iran. Israel kunde helt enkelt inte vinna.

 

VARKEN HAMAS, IRAN eller HIZBOLLAH är 100-meterssprinters, utan snarare maratonaktörer. Det är inte ångesten över att vilja lösa 76 år av ockupationen av Palestina på en eftermiddag som berör dem. Under dessa drygt sju månader har motståndet lärt sig mycket av Israels misstag.

Bortom sionistiska bravader finns i norr en armé som heter Hizbollah, allmänt populär, organiserad och mogen för krig. Och det finns tusentals och åter tusentals palestinska flyktingar som bor i Libanon och som är villiga att ta till vapen för sina bröder i Gaza, i själva verket har flera redan gjort det.

Israel har lovat att bomba Libanon ”tillbaka till stenåldern”. Men sanningen är att stenåldern också kan vara den sionistiska statens framtid. Hizbollah-krigare har en övertygelse i sin sak (utöver om det är rättvist eller inte) som jag har uppfattat som ett konstant inslag i de intervjuer jag har gjort med dem.

Israel misslyckades i sin oförmåga att kontrollera Gaza. Striderna fortsätter i stadsdelar i Gazas stadskärnor. Trupperna var tvungna att dra sig tillbaka i Khan Younis och även i Rafah-offensiven fortsätter de att möta stort motstånd.

Politiskt är Israel bankrutt, både i sitt eget samhälle som till sitt politiska ledarskap. Ekonomiskt, om det inte vore för USA, skulle de tvingas slåss med käppar och stenar. Och militärt sett luktar det utslitna utnötningskriget nederlag.

Internationellt är opinionen i de länder som är dess främsta allierade (USA och Tyskland) emot det. Fler och fler länder förenar sig mot Israel inför internationella domstolar, samtidigt som mänskligheten är mycket tydlig med uppfattningen att vara antisionist är inte detsamma som att vara antisemit.

Trots det begriper inte Israel att en varnad sionist VISST dör i krig.

PS: Jag rekommenderar min dokumentär (17 minuter) ”Palestina, folkmord och motstånd”, som förklarar en del av den pågående krisen. https://victordecurrealugo.com/documental-palestina-genocidio-resistencia/

Källa: https://victordecurrealugo.com/israel-versus-hizbollah/

Översättning från spanskan: Dick Emanuelsson

* Kreol betecknar något som har uppstått i mötet mellan olika språk och kulturer. Det har haft en stark koppling till en gemensam erfarenhet av kolonialism. Forskare är oense om ordets ursprung och första användningsområde.